Selected reviews of “No Place Like Home” (In English, på svenska nedan):
“…He has reached a evident maturity. The seven compositions in this album are all performed and written by him and show his knowledge to coordinate the melodic lines with stylish and modern jazz harmonies of the new century…
…The execution is elegant, solid and well structured. In some ways reminiscent of the masters of the instrument of the second half of the last century like Attila Zoller, Kenny Burrell, George Benson and Jimmy Raney. Not to mention more recent musicians like Pat Metheny and Kurt Rosenwinkel. But Hans Olding has the ability to express his original voice, with its own peculiarities, and with a narrative development that is increasingly interesting, even playing it back over and over again.” Maurizio Comandini – All About Jazz Italia
“Guitarist Hans Olding has acquired an attractive continental tone through extensive touring with musicians from France and Italy. No blunt Swedish melancholy thus, more a mood of animated French impressionism. He moves in a musical main stream at a high level, with pleasant energy and a melody with sublimated, but slightly edgy bebop phrasing. It’s nice to hear young drummer Chris Montgomery incorporated in Olding well-knit musicianship with saxophonist Linus Lindblom and bassist Pär-Ola Landin. Guests are dynamic reedist Fredrik Ljungkvist, on clarinet here, and Mattias Ståhl with volume and speedy fluency in the vibraphone.” Ingrid Strömdahl – Sweden’s second biggest newspaper, Svenska Dagbladet
“Guitarist Hans Olding second album under his own name was recorded by Janne Hansson at Atlantis studio in Stockholm. In an era when most jazz records are made on a budget equivalent to that for a new bike, it provides a sound quality that stands out.
Literally so – for the music really comes into the room where I listen. It is modern jazz with a clear small group character. Olding, saxophonist Linus Lindblom, bass player Pär-Ola Landin and drummer Chris Montgomery play close together, at once leaned against the groove and engaged with every new turn the music takes.
They remind me of John Scofield’s group around the mid-90s, although they are not playing bluesy in the same way. It is a combination of robust and refined, which emphasizes the themes and melodies, while providing room for individual expression. Mattias Ståhl and Fredrik Ljungkvist make good guest appearances on vibes and reeds, but it is without argument the core group’s album.” Johannes Cornell – Sweden’s biggest newspaper, Dagens Nyheter
Hans Olding is still fairly unknown here in France. Yet, he has crossed swords with the likes of Daniel Humair, Francesco Bearzatti and Mikko Innanen. The Swede presents his compositions with a well-knit quartet . A quality of space and a strong sense of melody are his main assets. Very comfortable technically, Hans Olding knows not to overdo it, which favors a homogeneous group sound. With a very rhythmic drummer and bassist, Hans Olding moves between “heavy and light”, at times reminiscent of Abercrombie and Scofield, in the 80s. We do not have any complaints, but haven’t yet miss seen him on stage to see if the very smart studio job works on a stage of good quality. Yves Dorison – Culture Jazz, France
“The tempo is often high and the rhythms are either very dynamic or are hiding a clever hook so that they [the rythm section] alternately can attract each other in tight ‘Olding Swing’. The fourth member of the band, tenor saxophonist Linus Lindblom, does his job with care in the group pieces and never loses focus of the whole as a soloist.
In two of the songs the quartet gets assisted by vibraphonist Mattias Ståhl, who strengthens the band’s rhythmic qualities even further. ‘Between Olympics’ begins with some searching guitar chords, but when the rolling theme unfolds everything works like clockwork directly. A long unison part and a (relatively) easy bass riff, deliveres a tight start where the harmonies suddenly opens wide and melancholy enters. The second song with vibraphone has, as its title ‘Afro Tune’ already reveals, African elements. With its different rhythms that are layered on top of each other and its singing bass could, this song could have been taken from a Henri Texier album. The band proves itself surprisingly strong here with a jazz that almost even makes you want to dance.
Without Mattias Ståhl’s help all things are a bit less vivid but no less good. Olding delivers precise solo on ‘A New Deal’ thanks to creative syncopation from the once again impressive rhythm section that captures from beginning to end.” Joachim Ceulemans – Kwadratuur, Belgium
“Olding solo feels stronger. Innovation is the first word that comes up. And it feels good. Hans Olding has written to his new album. It has actually been three years since the last and the music has more impact which results in more expression. There is a solid jazz foundation, but since it is built on both the height, length and width. The group has a unique sound, a tight ensemble playing and a great willingness to express themselves.
It is Hans Olding, guitar, Linus Lindblom, sxofon, Pär-Ola Landin, bass and Chris Montgomery, drums, a relatively young bunch, but already experienced and established. Guests are vibraphonist Mattias Ståhl and reedist Fredrik Ljungkvist.
Hans Olding has written music that is for the group. He allows the guitar to be part of an ensemble and are long moments holding back. It makes the solos feel even stronger.
Chris Montgomery is a rhythmic, receptive and expressive drummers. Linus Lindblom is a saxophonist who increasingly makes an inprint with his lyrical sound and Pär-Ola Lndin gets his bass to swing in a very enjoyable way. Hans Olding himself seems more and more as a guitarist of today, a guitarist who gets inspiration from around and then creates something of his own, drawn from these experiences.” Lennart Götesson – Swedish newspaper, Dalademokraten
“Modern, serious jazz with their own identity. Guitarist Hans Olding group consists of tenor saxophonist Linus Lindblom, bassist Per-Ola Landin, and drummer Chris Montgomery. The group expanded with vibraphonist Mattias Ståhl the two melodies. Clarinetist Fredrik Ljungkvist involved in a melody. All the music is written by Olding. It is a modern jazz that is presented in which the compositions hardly takes any audience flirting angles. But I definitely do not call the music difficult to access. Here it’s more about confidence in their own identity without speculative additives. The group’s further fate are difficult to predict. The serious attitude and the musicians’ personal game guarantee for future stores.
Olding guitar and Linus beautiful tone gives the group an attractive-sounding tone, which also occurred on the previous album No Space. Both have an expression that strikes and curls.” Goran Olson – Swedish jazz webzine, DIG jazz
“Guitar-led jazz. Guitarist Hans Olding now releases his second album under his own name. The group also includes tenor saxophonist Linus Lindblom, bass player Pär-Ola Landin and drummer Chris Montgomery. Also appearing are guests, Mattias Ståhl on vibes and Fredrik Ljungkvist on clarinet.
Hans Olding’s music is melodic and rhythmically playful. His guitar playing flows with long elegant lines that are softly melodical. The guitar and tenor saxophone gives the group a specific sound. Linus Lindblom has developed into one of the most personal tenor saxophonists, where each tone gets careful treatment, just listen to him on A New Deal. Chris Montgomery is the new drummer in the band, and his interplay with Pär-Ola Landin is telepathic. Recommended!” Torsten Eckermann – Scandinavian music monthly, LIRA
////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////
På svenska:
“Gitarristen Hans Olding har tillägnat sig en tilltalande kontinental ton genom ett flerårigt turnerande med musiker från Frankrike och Italien. Inget trubbigt svenskt vemod sålunda, mer en stämning av besjälad fransk impressionism. Han rör sig i en musikalisk mittfåra på hög nivå, med behaglig energi och en melodik med aningen spretig men sublimerad bebopfrasering. Fint att höra unge trumslagaren Chris Montgomery införlivas i Oldings sammansvetsade musicerande med saxofonisten Linus Lindblom och basisten Pär-Ola Landin. Gäster är dynamiske rörblåsaren Fredrik Ljungkvist, på klarinett här, och Mattias Ståhl med volym och fartfylld flykt i vibrafonen.” Ingrid Strömdahl – Svenska Dagbladet den 2 mars 2011
“Gitarristen Hans Oldings andra skiva i eget namn är inspelad av Janne Hansson på Atlantisstudion i Stockholm. I en tid då de flesta jazzskivor görs på en budget motsvarande en ny cykel ger det en ljudkvalitet som sticker ut.
Bokstavligen så – för musiken verkligen kommer ut i rummet där jag lyssnar. Det är modern jazz med tydlig smågruppskaraktär. Olding, saxofonisten Linus Lindblom, basisten Pär-Ola Landin och trummisen Chris Montgomery spelar tätt inpå varandra, på en gång lutade mot groovet och engagerade i varje ny vändning musiken tar.
De påminner lite om John Scofields grupp kring mitten av 90-talet, även om de inte spelar lika bluesigt. Det är en kombination av robust och förfinat som betonar teman och melodier samtidigt som det ger utrymme för individuella uttryck. Mattias Ståhl och Fredrik Ljungkvist gör goda inhopp på vibrafon och rörblås, men det är utan tvekan kärngruppens skiva.” Johannes Cornell – Dagens Nyheter den 16 feb. 2011
“Den svenska gitarristen Hans Olding står på tröskeln till fyrtio (han föddes i slutet av februari 1975) och visar att han har nått en tydlig mognad. De sju kompositionerna på detta album är alla framförda och skrivna av honom, och visar hans kunskap för att kombinera melodiska linjer med snygga och moderna jazzharmonier från det nya århundradet. Låtarna framförs i kvartettformat med ett par kompletterande låtar för klarinett och vibrafon.
Framförandet är elegant, solitt och välstrukturerat. På vissa sätt påminner han om mästarna på instrumentet från den andra halvan av förra seklet, som Attila Zoller, Kenny Burrell, George Benson och Jimmy Raney. För att inte nämna senare musiker, som Pat Metheny och Kurt Rosenwinkel. Men, Hans Olding har förmågan att uttrycka sin egna röst, med sina egenheter, och med en narrativ utveckling som blir allt mer intressant, även när man lyssnar på den om och om igen. Nu borde nästa steg vara att ge en bekräftelse på vad man har uppnått, att dyka upp-och-ner i de farligaste vattnen. Ge det lite tid.” Maurizio Comandini – All About Jazz Italia
“Hans Olding är fortfarande inte så känd här i Frankrike. Ändå har han spelat med t.ex. Daniel Humair, Francesco Bearzatti och Mikko Innanen. Svensken presenterar sina kompositioner med en väldrillad kvartett. Ett luftigt anslag och en stark känsla av melodi är hans främsta tillgångar. Mycket bekväm tekniskt, vet Hans Olding att inte överdriva vilket gynnar ett homogent gruppsound. Med en mycket rytmisk trummis och basist, rör sig Hans Olding mellan “tunga och lätta” stämningar som ibland påminner om Abercrombie och Scofield under 80-talet. Vi har inget att klaga på men saknar att ha sett honom på en bra scen för att se hur det mycket smarta studiojobbet tar sig ut live.” Yves Dorison, Culture Jazz, Frankrike
“Tempot ligger ofta högt och rytmerna är antingen mycket dynamiska eller så gömmer de en smart liten ”hook” så att de [kompet] växelvis kan locka fram varandra som i det tajta ’Olding Swing’. Fjärde medlemmen i bandet, tenorsaxofonist Linus Lindblom, gör sitt jobb med omsorg i gruppstycken och tappar inte heller som solist någonsin fokus på helheten.
I två av låtarna bistås kvartetten av vibrafonisten Mattias Ståhl, vilket stärker bandets rytmiska kvaliteter ytterligare. ’Between Olympics’ börjar med några trevande klingande gitarrackord men när det rullande tema vecklar ut sig går allt som på räls direkt. Ett långt unisont stycke och ett (förhållandevis) enkelt basparti ger en tajt ansats vartefter harmonierna plötsligen öppnar sig brett och melankolin träder in. Andra låten med vibrafon har, som titeln ’Afro Tune’ redan avslöjar, afrikanska inslag. Med sina olika rytmer som lagras över varandra och sin sjungande kontrabas kunde denna låt ha kommit från en Henri Texier-platta. Bandet visar sig överraskande starkt här med jazz som till och med gör att det rycker i benen.
Utan Mattias Ståhls hjälp är allting lite mindre levande men därför inte mindre bra. Så levererar Olding ett träffsäkert soloparti i ’A New Deal’ som tack vare kreativa synkoper från den återigen imponerande rytmsektionen som fängslar från början till slut.” Joachim Ceulemans, Kwadratuur, Belgien
“Oldings solo känns starkare. Nyskapande är det första ord som kommer upp. Och det känns inte helt fel. Hans Olding har skrivit till sitt nya album. Det har faktiskt gått tre år sedan det förra och musiken har tagit fler intryck som resluterar i fler uttryck. Det finns en stabil jazzgrund, men sedan byggs det på i både höjd, längd och bredd. Gruppen har ett eget sound, ett tätt samspel och en stor vilja att uttrycka sig.
Det är Hans Olding, gitarr, Linus Lindblom, sxofon, Pär-Ola Landin, bas och Chris Montgomery, trummor, ett ganska ungt gäng, men redan rutinerat och etablerat. Gästar gör vibrafonisten Mattias Ståhl och rörblåsren Fredrik Ljungkvist.
Hans Olding har skrivit musik som är till för gruppen. Han låter gitarren vara en del i en ensemble och står långa stunder tillbaka. Det gör att solona känns ännu starkare.
Chris Montgomery är en taktfast, lyhörd och expressiv trumslagare. Linus Lindblom är en saxofonist som kommer allt mer med sitt lyriska sound och Pär-Ola Landin får basen att svänga på ett mycket njutbart sätt. Hans Olding själv framstår mer och mer som en gitarrist av idag, en gitarrist som hämtar inspiration och sedan gör något eget av sitt spel och sitt kunnande.” Lennart Götesson – Dalademokraten den 22 feb. 2011
“Modern, seriös jazz med egen identitet. Gitarristen Hans Oldings grupp utgörs av tenorsaxofonisten Linus Lindblom, basisten Per-Ola Landin samt trumslagaren Chris Montgomery. Gruppen utökas med vibrafonisten Mattias Ståhl i två melodier. Klarinettisten Fredrik Ljungkvist medverkar i en melodi. All musik är skriven av Olding. Det är en modern jazz som presenteras där kompositionerna knappast intar några publikflirtande vinklingar. Men jag vill definitivt inte kalla musiken svårtillgänglig. Här handlar det mer om tillit till den egna identiteten utan spekulativa tillsatser. Gruppens vidare öden är svårt att förutspå. Den seriösa inställningen och musikernas personliga spel borgar för kommande lagrar.
Oldings gitarr och Linus sköna ton ger gruppen en tilltalande välljudande klang vilket också kunde konstateras på den tidigare skivan No Space. Båda har ett uttryckssätt som frapperar och lockar.” Göran Olson DIG jazz – feb. 2011
Gitarrledd jazz. “Gitarristen Hans Olding kommer nu med sin andra skiva i eget namn. I gruppen ingår också tenoristen Linus Lindblom, basisten Pär-Ola Landin och trumslagaren Chris Montgomery. Dessutom medverkar gästerna Mattias Ståhl på vibrafon och Fredrik Ljungkvist på klarinett.
Hans Oldings musik är sångbar och rytmiskt lekfull. Hans gitarrspel flyter fram med långa eleganta linjer och är mjukt melodiskt. Gitarren och tenorsaxen ger gruppen en specifik klang. Linus Lindblom har utvecklats till en av landets mest personliga tenorister, där varje ton får en ömsint behandling, hör bara på A new deal. Chris Montgomery är ny trumslagare i bandet, och hans samarbete med Pär-Ola Landin är telepatiskt. Rekommenderas!” Torsten Eckermann – LIRA den 10 feb. 2011